Det är konstigt hur levande man känner sig när man tagit livet av någon annan. Missförstå mig inte. Det var inte jag som var dråparen och den dräpta var en tupp. Man kan ju inte ha tre tuppar så åtminstone en måste gå till de sälla jaktmarkerna, eller vart nu en tupp styr sin kos.
Han, tuppen alltså, hade levt ett rikt liv och nu var det dax.
Han blev fångad, snurrad och yxad enligt alla konstens regler. Jag vill tro att han dog förvirrad och yr men ovetande om sitt öde.
På med gummihandskarna och fram med sekatören.
Klipp av fötterna och vingarna. Plocka av fjädrarna, detta är inte lätt, man förstår varför det i broiler aveln satsas på de med minimal fjäderdräkt. Klipp upp buken och rensa ur. Skölj.
Matt, omtumlad, blodig upp till armbågarna sitter man sedan och känner hur långt från verkligheten man lever när man går till Vivo och köper en färdig kyckling.
Har inte en tanke på att den har gått och pickat, haft huvud och fjädrar.
Det är viktigt att tala om för sig själv ibland - detta är en biff, den har varit en bit av en död ko. Detta frysta fiskblock har en gång simmat, stark och muskulös, i havet.
Man sitter där matt, omtumlad, lycklig och känner sig förbannat levande.
I morgon blir Ronaldinjo till en god middag för hela familjen.
Spaning från två öar. En stor höginkomstagar-ö och en liten kobbe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar