Fasiken va många som har dött runt om kring oss de senaste året. Begravningarna går i ett. I England ödslar de ingen tid på fiffande - en vecka efter att Joan dog var det begravning. Högst 40 minuter per begravning i ett rosa krematorie. När man var på väg ut var redan nästa kista på väg in.
Maken höll tal och sjöng för sin mamma, som låg i kistan på ett löpandeband.
När sermonin var över drogs ett sammetsdraperi för och kistan åkte in genom ett hål i väggen. Man väntade sig nästan att få höra lågorna fräsa, men det var tyst.
Joan hade reumatism i 40 år och hade mycket ont. Maken har skuldkänslor för att han bott i Sverige och ej varit nära, hjälpt eller hälsat på så ofta. Han är nog mera ledsen för det än för att hon äntligen slipper lida.
När jag ska begravas ska det vara förbjudet med präst. De bara förstör stämningen med sitt meningslösa pladder. Nej först ska det vara vacker musik och lite tårar och efteråt skratt och rajraj.
Livet går vidare och döden är bara en del av det. Visst är det sorgligt att alla man älskar inte kan vara med jämt, men man får väll passa på att ha kul med dem medan de är här och sedan minnas de lyckliga stunderna.
Spaning från två öar. En stor höginkomstagar-ö och en liten kobbe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar