alla mina djur, del 3

Jag samlade åter ihop mina veckopengar och åkte till Karena Zoo.
Den här gången frågade pekinesertanten inga dumma frågor, hon sa bara:
- Vad ska du ha i dag då? Jag hade blivit en stammis!
- En undulat som kan prata, sa jag.
Då berättade pekinesertanten att det inte är alla undulater som kan lära sig att prata. Men om man bara har en och pratar mycket med den så kan det gå.
Jag bestämde mig för en grön med gult huvud och blå näbb.
- Har den blå näbb är det en pojke, sa tanten.
Han fick heta Charlie.
- En bur ska den ha, sa tanten.
Jag tycker inte om djur i bur, men pekinesertanten berättade att fåglar behöver en bur, där de kan känna sig trygga och där de har sin mat.
Mamma suckade lite:
- kom ihåg det där med skötseln, sa hon, och tittade ned på den avbitna dammsugarsladden.
Det tar tid att bli kompis med en fågel. Jag satt i timmar varje dag vid buren och pratade med Charlie. Till slut vande han sig vid mig och kom av sig själv och ville bli kompis.
Charli var en jätte bra kompis. Han åt från min tallrik, drack ur mitt glas och satt på min axel nästan jämt.
En gång byggde han bo i mitt hår och fastnade. Det gick inte att få bort honom så till slut fick mamma ta saxen. Charlie blev glad och jag blev skalperad.