Maggotfarm

Svågern hade ett ärende till en "maggotfarn". -Får jag följa med, frågade jag. -Skämtar du? -Nej verkligen inte, kan inte tänka mig något mer spännande. Hur ofta är man på en larvfarm?
Ärendet var att leverera några hundra kilo självdöda kycklingar. Någon kanske hade dött i går men av doften att döma hade en och annan lagt näbben i vädret för en bra stund sedan. Det rann rutten kycklingsås om den lilla lastbilen när vi gav oss av och på macken såg övriga kunder ut att vilja spy när vi körde in för att tanka.
Långt ute på heden, högst upp på en kulle ligger den - larvfarmen, som hämtad direkt ur en skräckfilm. Ett skräpigt, stinkande och slitet plåtsjul full med kadaver och lådor fulla av larver. Jag ville fråga tusen frågor men männen som jobbar här vill helst inte visa sig utan pilar omkring som skuggor. -Vad händer med benen som inte larvern äter? De blir till benmjöl, men på vissa ställen mal de ner hela djuren, ben och allt, och ger larverna. Här lägger man hela kadaver i stora tråg med larver och täcker över med en presenning för att de ska hålla värmen. Sedan är det bara att vänta, väntar man för länge blir de till stora gröna flugor. -Vad gör ni med flugorna? (vet inte, fick inget svar). Larverna levereras till sportfiskebutiker och djuraffärer. De som ska bli bete färgas i olika färger för att fiskarna har vant sig vid vita larver och slutat nappa på dem. Det finns gula, röda, blå och gröna larver. En gång fick larverna festa på ett gammalt zoo-lejon, berättar svågern. Exotiskt om man jämfört med ruttnande höns. Jag fick inte fotografera, synd, hade varit kul att titta på utan stanken.